Oliver Rosengren lyfter i sociala medier saker ur sitt sammanhang och förvränger Folkhälsomyndighetens prioriteringar, antagligen med ett enda syfte, att tydligt visa åt vilket håll Moderaternas kompass pekar. Han påstår att människor med jobb kommer att hamna sist i kön och konstaterar att det är stötande att bidragstagare ska gå före. Uttalandena är så förenklade och analysfattiga att de är svåra att både bemöta och ta på allvar.

Folkhälsomyndigheten har ingen politisk agenda, de har gjort en prioritering utifrån vad de bedömer ger bäst resultat när det gäller att förhindra insjuknande och smittspridning. Att ta hänsyn till socioekonomi är inget nytt i förebyggande arbete och vid resursfördelning. Att socialt och ekonomiskt utsatta människor löper en större risk att drabbas av ohälsa är ett faktum. Det är både sorgligt och orättvist. Det kan handla om människor med lägre utbildningsnivå, de som drabbats av sjukdom eller de som bor trångt och som saknar socialt nätverk.

Som ordförande i nämnden för arbete och välfärd känner Oliver Rosengren naturligtvis till detta. Ändå sammanfattar han lättvindigt denna komplexa fråga med att det är stötande att vaccinera bidragstagare innan de som har ett jobb. Ingenstans i Folkhälsomyndighetens direktiv står något om bidragstagare eller arbetande människor som ska stå tillbaka. I ett par korta meningar förmedlar Rosengren sin inställning till människor i behov av ekonomisk hjälp. I en insändare utvecklar han resonemanget och lägger till att vaccineringen ska vara rättvis. Vi noterar att i Moderaternas rättvisebegrepp ryms inte de som sliter för låga löner, inte har råd att flytta, blivit utförsäkrade eller som inte får plats på en arbetsmarknad med allt högre krav.

Socialdemokraterna skriver att de tycker att det är skrämmande att ett kommunalråd med ansvar för sociala frågor saknar kunskap om, eller struntar i sambandet mellan social utsatthet, hälsa och klass.Vi i Vänsterpartiet kan bara instämma, men misstänker dock att Oliver Rosengren helt enkelt inte har några problem med klassamhället, kanske ska vi tacka honom för dessa olustiga utspel? För även om nästa val kan kännas avlägset, visar Moderaterna i Växjö tydligt vilken socialpolitisk inriktning vi har att vänta om de får bestämma. I ett otydligt politiskt landskap är det svårt att navigera, det blev just lite klarare.

Maria Garmer (V), ledamot kommunstyrelsen

Carin Högstedt (V), ledamot omsorgsnämnden

Elisabet Flennemo (V), ledamot nämnden för arbete och välfärd

För en dryg vecka sedan beslutade regeringen om Sveriges första handlingsplan för cirkulär ekonomi.  Planens genomförande ska successivt ställa om Sverige till resurseffektivare cirkulär produktion och giftfria kretslopp.
Handlingsplanen innehåller drygt 100 konkreta åtgärder. Vi ska bland annat ta steg för att kräva att återvunnet material används i fler produkter, att öka andelen offentliga inköp av cirkulära varor och tjänster och det ska bli enklare för hushållen att lämna in möbler, grovavfall och begagnade produkter för återanvändning. Handlingsplanen är ett stort steg bort från den linjära ekonomins köp-och-släng-slöseri och är enbart av godo för oss medborgare och vår miljö.

Lokalt i Växjö har vi från Vänsterpartiet under åtskilliga år drivit frågan om inrättande av en så kallad fritidsbank. En fritidsbank kan enkelt jämföras med ett bibliotek dit medborgare och företrädesvis barnfamiljer kan komma för att låna allehanda fritidsutrustning. Ett ytterst påtagligt och  konkret exempel på just cirkulär ekonomi.

Vänsterpartiets förslag har konsekvent röstats ner av den styrande blågröna majoriteten. Att moderater är negativt inställda till en fritidsbank är kanske inte helt förvånande. (M) är väl inte  direkt  kända för att välja medborgarnytta om det finns minsta tänkbara risk för nackdel för det privata näringslivet. Sannolikt har dock fritidsbranschens egna positiva uttalanden om fritidsbanker gått  moderaternas och de blågrönas öron förbi. Branschen uppmuntrar att ungdomar ges möjligheter att pröva olika fritidsaktiviteter först, för att när de sedan valt inriktning köper utrustning för mer långsiktig användning.

Betydligt mer förvånande och direkt uppseendeväckande är dock det lokala miljöpartiets negativa inställning och motarbetande av fritidsbanker. På riksplanet klubbar  (MP) igenom en handlingsplan för cirkulär ekonomi medan man lokalt säger nej till samma sak! I sanning ganska obegripligt! Kan någon lokal företrädare för (MP) på ett trovärdigt sätt redogöra för hur ni tänker här?

Från Vänsterpartiets sida är vi övertygade om att fritidsbanker är en så bra idé att den kommer att förverkligas i Växjö. Frågan är inte om utan när? I ett stort antal kommuner i landet finns detta redan. Erfarenheterna är bland annat att de inte alls med nödvändighet behöver drivas kommunalt, men sannolikt med någon form av kommunalt stöd. Vi kommer oförtrutet att driva denna fråga från Vänsterpartiets sida. Det är bra för barnfamiljer, det stimulerar fysiska aktiviteter hos ungdomar, det gynnar faktiskt sport- och fritidsbranschen, det gynnar i högsta grad miljön, det är bra för alla och i synnerhet de med något lägre inkomster, det är i högsta grad en demokratisk företeelse och den är öppen för alla. Uppriktigt sagt har vi väldigt svårt att förstå hur någon kan vara emot en så medborgarvänlig företeelse som en fritidsbank.

Håkan Frizén (V).                                                     Samuel Schelin (V)
Ledamot kultur/fridsnämnden.                           Ersättare kultur/fritidsnämnden

Över hela Latinamerika så för högern och den ekonomiska eliten ett krig mot kontinentens fattiga. Ett krig där man gång på gång tvingar den stora arbetande massan betala för de rikas lyx genom korruption, privatiseringar och ständigt ökande vardagsutgifter. I de länder där politikerna inte kan bli köpta så tvekar de inte att använda sig av rasism och våld för att få sin väg. Det är dags att vi höjer rösten och visar att vi står på de latinamerikanska folkens sida i kampen för demokrati och jämlikhet.

I Chile har det länge kokat under ytan och det är inte konstigt. Chile är det mest ojämlika landet i hela OECD-området och samhället styrs fortfarande av en grundlag från Pinochetdiktaturen. Ett efter ett har olika välfärdsområden privatiserats och överfört makt och resurser från folket till den ekonomiska eliten. Samma elit som stödde Pinochets fascistiska statskupp 1973. Den politiska diktaturen må ha fallit men den ekonomiska lever vidare.

När Chiles ungdomar nu protesterar mot höjda priser i kollektivtrafiken, pensionärer mot sänkta pensioner och arbetare mot höjda elpriser så möts de av ofattbart övervåld från landets polis och militär, inklusive tortyr och dödligt våld. Det finns exempelvis uppgifter som tyder på att den chilenska polisen medvetet skjuter demonstranter i ögonen, något som lämnat många blinda för livet. Ett stort antal demonstranter sitter nu fängslade av politiska skäl. Våldet och den politiska repressionen för tillbaka tankarna till hur det var i Chile under diktaturens dagar.

Men den stora tragedin är den som skett i Bolivia. Där har den politiska högern genomfört en väpnad statskupp ihop med militär och delar av den ekonomiska eliten. Statskuppen har motiverats inom landet med ren rasism gentemot ursprungsbefolkningen. En reaktion från den vita överklassen mot att socialistpartiet MAS gett ursprungsbefolkningen det erkännande och den makt som den förtjänar.

Utöver ursprungsbefolkningen så riktas våldet även mot folkvalda politiker från socialistpartiet MAS och allierade ledare för arbetar- och bonderörelsen. Det är dessa rörelser som har tryckt på för att förverkliga det senaste decenniets sociala framsteg i Bolivia. Sociala framsteg som har haft sin grund i en socialistisk politik som gynnar massorna framför den ekonomiska eliten.

I dagsläget gör högern och Bolivias eliter allt för att hindra demokratins återkomst. Kuppregeringen har ställt in valet tre gånger och stiftar lagar i direkt trots mot grundlagen för att kunna fängsla och hindra politiskt deltagande från de som vill återställa demokratin. Såväl media som privatpersoner censureras och hindras från att meddela vad som sker i Bolivia. Landets militär och polis samarbetar med högerextrema miliser för att mörda, kidnappa och tortera medlemmar och ledare av tidigare nämnda sociala rörelser.

Trots förtrycket så organiserar sig de sociala rörelserna i Bolivia och Chile i en öppen kamp för demokrati och jämlikhet. Med generalstrejker, massdemonstrationer och organiserade vägblockader så har de sociala rörelserna visat att det att göra motstånd och att inget land kommer fungera i längden utan vanligt folks samarbete, arbete och slit. Oavsett vad eliterna, högern och militärerna vill få oss att tro.

Över hela Latinamerika så pågår den sociala kampen på samma sätt. I Brasilien så kämpar folket mot Bolsonaros nyfascism, urfolken för regnskogen och de jordlösa för mark. I Uruguay så kämpar de för fackliga rättigheter. I Ecuador så reser sig folket mot åtstramningspolitiken. Listan kan göras lång.

Sverige har på många sätt en stolt historia av solidaritet med Latinamerika. Men regeringen och många av våra folkvalda politiker valt att förminska det som händer och ibland även ställt sig på förtryckarnas sida. Därför är det dags att vi andra höjer rösten och ger vårt helhjärtade stöd till våra bröder och systrar och deras kamp för demokrati och jämlikhet.

Robert Armblad, ordförande Vänsterpartiet Växjö

Nicole Fuentes Olivares

Victoria Gonzalez