Författare: vaxjo

Mitt namn är Elisabet Flennemo och jag är 66 år. Jag är pensionär sen 1 år tillbaka och ungefär samtidigt engagerade jag mitt partipolitiskt och blev medlem i Vänsterpartiet.  Jag har just nu ett par politiska uppdrag, bland annat i VEAB:s styrelse. Jag har alltid sympatiserat med vänstern och har härliga minnen och erfarenheter från 1970 – 80 talet. Det var en fantastiskt tid – jämställdhetsfrågan lyftes fram genom Grupp 8 (Kvinnobulletinen), arbetarrörelsens historia iscensattes genom Tältprojektet som jag såg två gånger (Malmö och Göteborg), Nationalteaterns barnteaterföreställningar som turnerade runt i landet – framförallt min äldsta dotter som nu är 44 år fick uppleva flera föreställningar. 1980 var jag aktiv inom linje 3 inför folkomröstningen om kärnkraft och med ett barn på ryggen knackade jag dörr i Malmö där jag bodde under den perioden. Ett starkt minne är Barsebäcksmarschen mot kärnkraft – så många engagerade människor som dessvärre inte ledde ända fram. Kampen om en värld utan kärnkraft finns kvar.

Under hela mitt vuxna liv har jag varit föreningsaktiv i olika föreningar såsom bygdegårdsföreningen när vi bodde på landet, i föräldraföreningar under barnens skolgång och idag är jag ordförande i Noaks Ark Småland Halland som är en organisation som stödjer personer som lever med HIV. Jag är också körsångare i kören Blandad Konfekt. Ett aktivt föreningsliv med olika inriktningar behövs för att skapa gemenskap mellan människor.

I grunder är jag socialarbetare och har arbetat som behandlare på öppenvårdsmottagningar och behandlingshem för missbrukare i Malmö, som familjebehandlare på Arabo i Växjö, som studentkurator och verksamhetschef på Studenthälsan vid dåvarande Växjö universitet, som folkhälsoutvecklare på Region Kronoberg – för att nämna de arbetsplatser som jag spenderat mest tid på. Vid sidan av detta har jag också haft förmånen av få arbeta som projektledare på Socialdepartementet och Folkhälsomyndigheten med metodutveckling av alkohol- och narkotikaförebyggande insatser. Utifrån dessa yrkesmässiga erfarenheter vet jag hur viktigt det är att tidigt upptäcka barn som lever i utsatta familjer av olika skäl.  Vi har alla sett dessa barn – vi ska inte behöva säga, när problemen vuxit sig stora, att ”vi såg det redan på dagis”. Som politiker har vi ett stort ansvar att ge utrymme och resurser till förskola och skola i syfte att uppmärksamma barn i behov av stöd. Det handlar om att personalen ska ha kompetens och kunskap så de vet hur de ska närma sig problemet och vad de kan erbjuda för stöd till barnet och dess föräldrar. Det handlar också om att det ska finns tillräckligt många pedagoger, en utbyggd elevhälsa och annan personal i de miljöer där våra barn och ungdomar vistas.

Nu ser jag fram emot ett viktigt val och hoppas att Vänsterpartiet får ett rejält inflytande i Växjö kommunfullmäktige så att vi kan driva våra frågor om jämlikhet och ett samhälle för alla – inte bara de rikaste.

Mitt namn är Johnny Werlöv och jag är 37 år gammal. Jag blev medlem i Vänsterpartiet för snart fem år sedan efter att politiskt aktiva vänner övertalat mig om att jag borde organisera mig. Jag har alltid varit politiskt intresserad, diskuterat och deltagit i en del aktiviteter men aldrig partipolitiskt. Men när jag väl tog beslutet att bli medlem i ett parti var Vänsterpartiet det självklara valet. Jag antar att min uppväxt med en lillasyster och en ensamstående mamma har präglat mig, jag har upplevt hur viktigt ett fungerande välfärdssystem är för dem som inte har så mycket.

När jag blev medlem i januari 2014 så tänkte jag att jag i alla fall ska bidra på det sätt jag kan och efter förmåga. Jag hade inga ambitioner eller föreställningar om att få några uppdrag. Jag var övertygad om att man var tvungen att fostras i ett politiskt parti, via ungdomsförbund jobba sig upp i hierarkin för att få någon framträdande roll. Men så var det inte i Vänsterpartiet.

Jag började gå på kommunala gruppens möten för att jag var nyfiken och intresserad av hur det politiska styret av kommunen går till. Alla våra möten är ju öppna för våra medlemmar. Och mindre än ett år senare när uppdragen skulle fördelas efter valet frågade valberedningen mig om jag kunde tänka mig att vara revisor i Växjö kommun. Jag blev givetvis förvånad och frågade därför ett par av våra veteraner om de trodde att jag var lämplig för uppdraget och det tyckte de, så även våra medlemmar, så så blev det, jag blev revisor i Växjö kommun. Ett år senare fick jag frågan av partiföreningens valberedning om jag kunde tänka mig att bli ordförande för partiföreningen. Återigen fick jag fråga om jag var lämplig för uppdraget då jag inte ens suttit i styrelsen innan, men det tyckte de, och så även medlemmarna, så så blev det, jag blev ordförande för Vänsterpartiet Växjö, två år efter att jag blivit medlem. Och när kommunala listan inför valet nu 2018 skulle fastställas tyckte valberedningen att jag skulle stå på andra plats och det tyckte även medlemmarna, så nu står jag här på plats nummer två på Vänsterpartiets lista till Växjö kommun. Nu har jag lärt mig att i Vänsterpartiet behöver man inte födas in för att få förtroende, det räcker att man är engagerad och tar sina uppdrag på allvar, och i slutändan är det alltid medlemmarna som bestämmer.

Till vardags jobbar jag med styrning av klimat och energiflöden i byggnader, bor med fru, barn, katter och en hund i ett småländskt torp från 1700-talet en bit utanför Växjö. Och om jag får tid över åker jag gärna till kusten och kitesurfar. Men nu ska vi bedriva en framgångsrik valrörelse så havet får nog vänta. Istället kan ni träffa mig i valstugan eller på andra platser där Vänsterpartiet har aktiviteter. Och är det något ni undrar över eller om ni vill hjälpa till i valrörelsen så tveka inte att komma fram och prata med oss eller skicka ett mejl till [email protected]

Vi ses!

Johnny

Nu har vi snickrat och inrett för glatta livet i några dagar och vår supermysiga valstuga är invigd och redo för spännande samtal!

Vi står på Storgatan och är på plats mån-fre 10-18 och lör 10-15. Till helgen är det Karl Oskar-dagarna och då håller vi öppet fre-lör 10-22!

Välkomna till valstugan!

För er som inte känner mig så heter jag Maria Garmer, jag är 37 år och jag blev aktiv i Vänsterpartiet för snart fem år sen. Jag har varit intresserad av politik på ett eller annat sätt så länge jag kan minnas. Som barn var jag fullkomligt uppslukad av att tänka på djuren och miljön. I tonåren kom friheten tillsammans med starka och coola tjejkompisar men också ofriheten i att vara rädd på väg hem från krogen och så ilskan när någon blev tafsad på. Förvåningen när ens tuffaste vänner inte tyckte att dom var fina nog för att ett alldeles unket kvinnoideal plötsligt hade börjat gro även i oss. Men hur vi peppade varandra. Och all musik! Le Tigre, Refused och Cat power. Att ta på sig jämställdhetsglasögonen för att aldrig ta av dem igen.

Sedan dess har jag fått två barn, en tjej och en kille. Vilket ansvar och vilken resa och så många tankar! Om föräldraledighet, mammaledighet och pappaledighet, förväntningar på kärnfamiljen och hur sjutton ska man lyckas med en jämställd uppfostran? Mitt politiska intresse kommer från önskan om att förändra och ett intresse för rättvisa, det är inte alltid glädje utan också besvikelse och frustration. Ibland får man lov att elda under sin vrede, men viktigast av allt är det gemensamma arbetet mot förbättring. Små som stora framgångar gör det helt klart mödan värd.

Nu har jag flyttat från stan till landet utanför Braås, det innebär nya vinklar och nya perspektiv. Valmöjligheterna har krympt men naturen är precis runt hörnet. Hur ser vi till att hela landet får ta del av våra resurser? Det går ju bra för Sverige nu.

Med flytten kom möten med nyanlända från Syrien och Eritrea, deras glädje över att vara här, men också oron när asylreglerna skärptes och kändes snåriga och svåra att förstå. Nu fick jag också upptäcka hur fantastiskt föreningslivet är, lokala ridklubben, samhällsföreningen och kyrkan, som jobbar på ideellt för att alla ska känna sig välkomna. Något år innan valet 2014 kände jag att det var dags också för mig att engagera mig mer och Vänsterpartiet var ett självklart val. För att Vänsterpartiet vill skapa ett Sverige för alla. Arbeta aktivt och progressivt för miljön, för jämställdhet och mot rasism. Sedan förra valet har jag haft ett par olika förtroendeuppdrag i Växjö kommun, i höstens val är jag förstanamn på Vänsterpartiets lista till  kommunfullmäktige.

Nu när det är en månad kvar till valet känns det som att människors längtan efter samhörighet och jämlikhet bara växer. Vänsterpartiet får hela tiden nya medlemmar och
medlemsantalet är större än på femtio år. Sommarens torka och värme, som skapat så mycket oro, har kanske också fått oss att gå samman. Öppna ögonen för att den där omställningen, som kräver att vi jobbar tillsammans, den måste ske nu.Med en månad kvar till valet ska vi gemensamt se till att debatten handlar om hur vi kan säkra välfärden och skapa ett hållbart och jämställt samhälle. Vi ska inte låta högern och Sverigedemokraterna oemotsagt måla upp bilden av ett Sverige i kris där grupper behöver ställas mot varandra. Det går bra för Vänsterpartiet i opinionen, det är inte svårt att förstå. Vi har varit tydliga och stått upp för våra ideal, vi har i budgetsamarbetet med Socialdemokraterna och Miljöpartiet drivit igenom en mängd välfärdsreformer; gratis medicin till barn, gratis simundervisning till alla 6-åringar, höjt studiebidrag, avgiftsfri cellprovsscreening och mammografi, för att bara nämna några.

Imorgon börjar vi att bygga vår valstuga på Storgatan i Växjö och den närmsta månaden kommer jag och mina partikamrater att finnas runt om i kommunen, då ska vi se till att vara tillgängliga för alla kommunens medborgare, det ska bli kul och utmanande. Då ska vi försöka göra politiken begriplig. För visst kan politiken verka svår att förstå, kanske rent av meningslös. Jag tror det är just då som partier som Sverigedemokraterna växer, när avståndet mellan politiker och folket blir för stort, när budskapen och informationen inte når fram. Så ska det inte vara. Nu hoppas jag att jag får träffa så många av er som möjligt i Vänsterpartiets valstuga, där bjuder vi på kaffe och musik, kanhända att Refused har blivit utbytt mot någon mer stillsam musik men energin finns kvar och jag är redo för både hejarop och motstånd, precis som det ska vara. Nu kör vi, det går bra för oss nu!

Välkomna till bloggen och hoppas att vi ses och hörs!
Maria Garmer